Sen slutet av högstadiet har jag vart nojig över min vikt och
kropp. Det hela börjar med dåligt självförtroende och känslan
av att vara otillräcklig. Mina höga förväntningar på mig själv och
mina höga ambitioner bidrog till prestationsångest. Nu snackar
vi om prestationsångest i alla dess former, oavsett om det var inom
idrott, skolan, kärlek etc. Jag kände, fel av mig, känner mig inte tillräcklig!
I början av gymnasieperioden så kom ångestattackerna allt oftare, jag hade
en ständig kamp med tiden, jag har alltid vart den som ska vara överallt
och hinna med allt, samtidigt som man ligger på topp.

Min matnoja har varat i perioder, olika dieter, olika träningsformer osv.
Men det har bara varat några veckor eller månader. Under dessa perioder
hände det att jag spydde efter måltider eller när jag ätit något onyttigt, dvs
när jag bröt min dåvarande ”diet”. Men nu i början av hösten blev min debut
till ett nuvarande ohälsoamt förhållande till mat.

Genom att kontrollera mitt matintag kan jag på så sätt kontrollera min
ångest. Maten har kommit att ge uttryck för min ångest och nu blivit ett
problem i sig. Jag både svälter mig själv och gör mig av med i princip all mat
jag stoppar i mig, antigen genom att spy eller med hjälp av laxerande.

Som ni märker är jag medveten om mitt problem och att jag är sjuk. Jag
är inte dum på något sätt, snarare tvärtom, oerhört smart. Men haft oturen
att hamna där jag befinner mig just nu. Jag var tvungen att inse att jag faktiskt
är sjuk, eller jag kämpar fortfarande med det – man vill inte erkänna att man faktiskt
är sjuk, men när min familj fick reda på mitt sjuka tillstånd så var det inte mycket
att be för.

Redan i början av nästa vecka ska jag på ett bedömningssamtal för att antagligen
påbörja en behandling. Jag är mer eller mindre tvingad. Jag vill inte men har  inget
val.

Jag har aldrig vart överviktig eller nära nog, men jag har däremot aldrig
vart nöjd, men nu är jag på väg och jag ger inte upp förrän jag är där…