Jag vill på sätt dit igen, men denna gången måste jag hålla mig under mer kontrollerade former! Jag har MIT matschema, jag har ett träningsschema och jag kan både kräkas samt laxa när jag känner att det behövs.

Det är först när jag är nöjd med mig själv som jag kan hitta någon som kam ge mig den kärlek och bekräftelse jag behöver. Men om inte ens jag själv kan älska mig, vem ska då kunna göra det?

Dags att bli fit, drunka i kläderna och känna tomhetens underbara ekande i kroppen!

Det har blivit lite sämre nu. Jag mår så dåligt över min kropp och mitt utseende! Jag ser bara massa fett och ett fult ansikte som stirrar tillbaka på mig i spegeln! Jag är inte söt eller vacker! Jag är ingenting!!

Jag funderar på att seriöst ta mitt liv istället för att behöva leva med min äckliga kropp, den är avskyvärd! Jag har börjat träna stenhårt nu, förut fick jag börja med yoga och pilates. Men nu när alla tror att jag är frisk kan jag äntligen komma tillbaka!!! Längtar! Jag har även börjat med Dulcolax igen, har glömt hur magiskt underbar man känner sig efteråt.

Jag kommer iallafall följa mitt matschema! Det är vilktigt att äta regelbundet för att undvika hätsätningar, däremot tänkte jag lite smått börja spy upp någon av måltiderna och lite då och då ta hjälp av Dulcolax!

Jag måste tillbaka till mitt slanka jag, denna gången ska jag göra det på rätt sätt och det ska behållas! Jag är taggad till tusen, som jag har längtat efter denna dagen då alla tror att jag är frisk! Nu jävlar få jag ta igen den tid jag missat. Nu ska jag äntligen bli smalare än smalast! Mitt första mål: "Jag tror mina kläder har vuxit" Mitt andra Mål" Kolla jag kan se mitt skelett"!!!!

Inte skrivit så mycket det senaste dagarna…

Igår var jag på bedömningssamtal vid anorexi-

och bulimienheten. Jag är numera patient där och

klarar inte det här själv…

Idag har jag låtsats ätit frukost, tuggat och sen spottat ut allt igen!
Bra metod, man ser hur mycket mat det egentligen är när det ligger
söndertuggat på tallriken.

Lunchen idag blev lite hemma lagad mat men kunde inte spy upp denna
har spytt flera gånger varje dag denna veckan, orkade inte mer. Så tryckte i
mig fem superpills och hetsåt nu lite på kvällen och tog ytligare några superpills,
många underbara toalettbesök inatt, ja tack!

Imorgon tänkte jag lägga upp dagsplaner och strukturera mitt ätande bättre.
Måste sluta med hetsätandet, inte bra och min hals måste vila.

Sen slutet av högstadiet har jag vart nojig över min vikt och
kropp. Det hela börjar med dåligt självförtroende och känslan
av att vara otillräcklig. Mina höga förväntningar på mig själv och
mina höga ambitioner bidrog till prestationsångest. Nu snackar
vi om prestationsångest i alla dess former, oavsett om det var inom
idrott, skolan, kärlek etc. Jag kände, fel av mig, känner mig inte tillräcklig!
I början av gymnasieperioden så kom ångestattackerna allt oftare, jag hade
en ständig kamp med tiden, jag har alltid vart den som ska vara överallt
och hinna med allt, samtidigt som man ligger på topp.

Min matnoja har varat i perioder, olika dieter, olika träningsformer osv.
Men det har bara varat några veckor eller månader. Under dessa perioder
hände det att jag spydde efter måltider eller när jag ätit något onyttigt, dvs
när jag bröt min dåvarande ”diet”. Men nu i början av hösten blev min debut
till ett nuvarande ohälsoamt förhållande till mat.

Genom att kontrollera mitt matintag kan jag på så sätt kontrollera min
ångest. Maten har kommit att ge uttryck för min ångest och nu blivit ett
problem i sig. Jag både svälter mig själv och gör mig av med i princip all mat
jag stoppar i mig, antigen genom att spy eller med hjälp av laxerande.

Som ni märker är jag medveten om mitt problem och att jag är sjuk. Jag
är inte dum på något sätt, snarare tvärtom, oerhört smart. Men haft oturen
att hamna där jag befinner mig just nu. Jag var tvungen att inse att jag faktiskt
är sjuk, eller jag kämpar fortfarande med det – man vill inte erkänna att man faktiskt
är sjuk, men när min familj fick reda på mitt sjuka tillstånd så var det inte mycket
att be för.

Redan i början av nästa vecka ska jag på ett bedömningssamtal för att antagligen
påbörja en behandling. Jag är mer eller mindre tvingad. Jag vill inte men har  inget
val.

Jag har aldrig vart överviktig eller nära nog, men jag har däremot aldrig
vart nöjd, men nu är jag på väg och jag ger inte upp förrän jag är där…